S:t Nicolai blir kyrkoruin

Under åren 1500-1700, århundradena efter reformationen, fortsatte ruinernas naturliga nedbrytning av väder och vind. Nedbrytningen påskyndades av att många av kyrkorna närmast användes som stenbrott.

Serafimerordens ledning

När hospitalet i Visby mot 1700-talets slut ställdes under serafimerordens ledning gjordes de sista försöken att genom försäljning och rivning ta till vara det ekonomiska värdet hos kyrkoruinerna. S:t Nicolai undgick direkt skadegörelse ända fram till 1795, då borgmästare Grevesmühl lät bryta stora mängder huggen sten från kyrkoruinens portaler och från korets kontreforter. Stenen användes vid uppförandet av hans egendom Länna gård öster om Visby (gårdens revs 1971 för att ge plats åt Säveskolans gymnasium).

Kring sekelskiftet 1700-1800 inträdde en förändring beträffande synen på ruinerna; en elegisk ruinromantik och ett nytt antikvariskt engagemang trädde gemensamt till ruinernas försvar. Nu började också den professionella kulturminnesvården uppmärksamma kyrkoruinerna i Visby.

S:t Nicolai ruin i Visby från väster resp. öster.
Efter akvareller av M G Anckarswärd 1826.
Original i Gotlands Museums samlingar.

Ruinerna fridlyses

1805 fridlystes ruinerna, 1807 sändes J W Gerss på överintendentsämbetets befallning till Visby för att uppmäta och avteckna ruinerna. Om S:t Nicolai inleder han sin redogörelse: ”Denna Ruine, hwilken är belägen längst Norr i Wisby, uti den sämst bebygde trackt, utmärker sig framför de öfrige, genom dess storlek.” En rapport med förslag till erforderliga åtgärder upprättades 1808 och 1810 ställde Kungl. Maj:t ett anslag till länsstyrelsens förfogande för ruinernas vård.

Fasad mot söder resp. norr. Uppmätning av Andersson 1934-35 & Söderberg 1974.


Under de följande decennierna gick det trögt med alla stolta planers förverkligande. Ruinerna var visserligen räddade från rivning och grövre åverkan, men vanvården och förfallet fortsatte.

1851 beskriver P A Säve ruinen så här: ”Kyrkan har länge och först av alla varit väl vårdad, senast genom (landshövdingen) von Hohenshusens välvilliga omsorg, och är på södra sidan omgiven av en städad trädgård med valnöt och mullbärsträd och är södra kyrkväggen nu rikt bevuxen med vinrankor och murgröna” – ”Valven med sin gräsvall, sina buskar, oxelträd och kullar på valvkuporna äro ett slags promenad i det gröna med härlig utsikt.”

En av arkitekten F G A Dahl upprättad plan för ruinernas iståndsättande och vård från 1864 tycks inte ha lett till några åtgärder i S:t Nicolai, undantaget att ankarjärnen i långhusets östra del kan ha satts in vid den här tiden.

1800-talets renovering

En omfattande upprustning genomfördes emellertid 1884-85 under arkitekten E V Langlets ledning. Nu behandlades murkrönen och valvkuporna med cement, två av valven i mittskeppet återställdes, gördelbågar i mittskeppet och sidoskeppen kompletterades och förstärktes; trappuppgången i norra muren reparerades och förbättrades; masverket i sydfasadens rundfönster förstärktes med cement; norra portalen fick nya sidostycken och järngrindar; korets fönster och strävpelare kompletterades med nya stenblock. 1886 planerades sedan marken i ruinen och täcktes med strandgrus.

Plan med äldre grunder funna vid utgrävningar 1934-35 utförda av E Bohrn.

 

Arkeologiska utgrävningar

1912-13 gjordes arkeologiska utgrävningar under kyrkans golv. Förnyande undersökningar gjordes på 1930-talet, varvid kyrkans utvecklingsfaser kunde klarläggas. Några gravar påträffades också.

Från konserveringsarbetena på koret 1958.

Efter ett ras på 1920-talet förstärktes ruinens valv. 1949 täcktes det stora hålet i mittskeppets andra valv från väster med den enkla träkonstruktionen som ännu finns kvar och 1958 konserverades korpartiet, genom fogning och avtäckning av krönen med cement. Tympanonfältet över sydvästportalen konserverades 1991. Under 1990-talet täcktes mittskeppets valvkupor med blyplåt och övriga takpartier med plastmatta och torv.