S:t Nicolai som konsertlokal

De jämförelsevis välbevarade murarna och valven i S:t Nicolai har allt sedan reformationen inbjudit till olika former av återbruk av det forna kyrkorummet. Att döma av en akvarell av M G Anckarswärd var ruinen ännu på 1820-talet i bruk som både vedlider, foderlada och kreatursstall.

I nationalismens anda uppstod i mitten av 1800-talet en ny företeelse där universiteten anordnade nationella studentfester med äventyrliga utfärder till andra städer. Visby var ett populärt resmål och självklar destination. Intresset för historia och kulturarv var på modet, man sökte enad gemenskap genom den egna kulturens ursprung och folkliga traditioner.

Dessa studentfester var sannolikt en stor händelse även för lokalbefolkningen då de drog fram med sina upptåg och festligheter, tågande genom staden. S:t Nicolai ruin var stor nog att rymma alla studenter och ruinen användes därför till deras fester och middagar.

Efter upprustningen av S:t Nicolai på 1880-talet uppläts kyrkoruinen av och till för religiösa teaterföreställningar. 1929 uppfördes för första gången Friedrich Mehlers musikskådespel Petrus de Dacia, de s.k. Ruinspelen. Till en början togs alla anordningar för spelet bort när sommarsäsongen var över, men i slutet av 1940-talet permanentades scenuppbyggnaden i väster med logeutrymmen under scenen och åskådargradängerna i mittskeppet. 1990 uppfördes Ruinspelen för sista året och hade då spelats hela 754 gånger!

På initiativ av Staffan Scheja genomfördes 1986 Gotland Chamber Music Festival för första gången. S:t Nicolai ruin har allt sedan dess fungerat som huvudscen för kammarmusikveckan.

Ruinen används för olika kulturevenemang, konserter, vigslar och dop, middagar och events.